Krisen för samman länderna kring Östersjön

Pulloposti 49
Anders Adlercreutz
Riksdagsledamot

Efter Sovjetunionens fall sattes målet högt. Vi ignorerade realismen, vi ville hoppas. Vi tänkte, att en ny världsordning skulle sopa bort det gamla. Att en värld baserad på polarisering, expansiv maktpolitik hörde till det förgångna. Och blev besvikna.

Det finns många tragiska narrativ kring det som hänt under det senaste året. En tragedi är det ukrainska lidandet. En annan, för all del mera sekundär sådan, är tragedin som hänför sig till det ryska folkets förlorade möjligheter. Till den potential som inte nåddes, de önskningar som inte uppfylldes.

Från att ha varit ett land med otroliga möjligheter, står det nära till hands att nu konstatera att inga av dessa möjligheter, mål eller förhoppningar har någon chans att uppfyllas under de kommande decennierna. Så stort är sveket.

Länge tänkte vi att samarbete medför interaktion, och att interaktion, utbyte av idéer leder till utveckling och ett närmande på olika plan. Den här tanken har odlats i olika utsträckning av olika länder. Att idag säga att den var naiv är en underdrift. Den var katastrofalt naiv. Den analysen lyckades vi inte göra i stunden men nu står det klart för oss alla.

Vi lyssnade inte på Lennart Meri, Estlands dåvarande president, när han i Hamburg år 1994 varnade oss för ett imperialistiskt Ryssland. Ett Ryssland som ser sig ha ett speciellt öde, en speciell roll i världen. En roll som går utanför de egna gränserna. Han sade, att vi måste göra det klart för varenda ledare i Ryssland att det inte finns någon acceptans eller möjlighet för en ny våg av expansion. Inte för vår skull, utan för Rysslands och det ryska folkets skull.

Det gjorde vi inte. Groznyi var en ”intern konflikt”. Georgien var ”ett undantag”. Krim var en ”engångsföreteelse". Invasionen i östra Ukraina 2014 var en ”lokal skärmytsling”. Inga röda linjer ritades, och här står vi nu.

Vi står inte bara här med en konflikt på nacken utan också en i global ekonomisk kris och framför en stor energipolitisk utmaning. Enbart för att vi inte trodde på Meri och tänkte oss att en integration, ett ömsesidigt beroende kunde vara en lösning för både Europa och Ryssland. I en symmetrisk situation med symmetriska värderingar kunde det ha varit det. Men inte i den situation vi hade. Realpolitik var i detta fall naivitet.

År 2016 gjorde jag ett skriftligt spörsmål till den finländska regeringen tillsammans med några kolleger. I det ifrågasatte vi NordStream II ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi ifrågasatte den uppenbara dårskapen i att göra Europa mera beroende av rysk gas. ”Det är enbart en miljöfråga” var svaret. Interaktion skulle leda till fred, ett ömsesidigt beroende, en positiv utveckling. Interaktion ledde till ett asymmetriskt beroende och det ledde till krig.

Nu står vi inför ett fullbordat faktum. Det betyder också, att dynamiken utanför Ryssland kommer att förändras. När en ny mur reses - och jo, vi kan tala om en ny mur - frigörs paradoxalt resurser som riktar sig mot ett annat håll. I länderna runt Östersjön erbjuder det, ja uppmanar det, till en tätare integration och via det också möjligheter.

Under våren har ett sällan tidigare skådat intresset riktat sig mot de nordiska länderna. Finland och Sverige har fått stor internationell uppmärksamhet som en följd av vår snabba reaktion på kriget i Ukraina och den gemensamma ansökan om ett Natomedlemskap.

De baltiska länderna har tagit en stor roll under kriget i Ukraina. Liksom tidigare har de sagt det som andra har haft svårt för att säga. Men de har också bistått rent konkret med hjälp och bistånd. Estland har get en stor mängd militärt material. I Litauen har man samlat in pengar till drönare åt Ukraina.

Både de nordiska länderna och Baltikum har hittat en ny roll under krisen. Finlands och Sveriges inträde i Nato leder till att Östersjön blir ett Nato-hav. Det blir ett Nato-hav omgivet av de nordiska länderna och Baltikum. Det erbjuder en naturlig orsak till ett tätare samarbete inom försvarspolitik men också energi- och miljöpolitik. När Ryssland drar sig tillbaka behöver vi ett nytt narrativ kring Östersjön. Baltikum bör knytas till de nordiska länderna. De är inte mera de små staterna som försöker klara sig i skuggan av sin krigiska granne, utan en del av den helhet som bildar världens bästa regionbränd - Norden och norra Europa.

Östersjön är ett fredens hav omgivet av länder som kan se klart på omvärlden, som bidrar till stabilitet och som har en förmåga att bära ansvar både nationellt och internationellt. Norden och Baltikum kunde vara ett nytt Hansa som tvingats fram ur krigets skugga - men som har en ljus framtid.

Kolumni edustaa kirjoittajan näkemystä, mikä ei välttämättä vastaa Centrum Balticumin kantaa.

Palaa otsikoihin